FRÅN DETTA LJUS KOMMER VÄRLDENS ALLA FÄRGER

Reflektioner om Torsten Erasmies konst

Årstiderna ger variationer och möjligheter till nya upplevelser, vårens ofärdiga trevande över sommarens mognad och mättnad till höstens avtagande med inslag av oro och en slags sorg. I allt ligger en längtan till nästa tid; detta tillsammans med ljusets arbete, med skugga, sol och några flockar med småmoln ger en konstnär som Torsten Erasmie allt han behöver. Även om han rör sig mycket i världen är han mer än trofast mot husen, taken, strandbrinken på Vik och människorna som rör sig i dessa omgivningar. Han behöver inte resa, han behöver bara flytta sig för att se något nytt. Det är en sann trofasthet mot vattnet, som andra konstnärer tyr sig till ett berg, ett solrosfält, en flod eller en olivlund. Eller ett pinat trä i blåst!

Torsten Erasmie flänger inte omkring i sitt måleri, han håller sig till vissa mönster, till en färgskala, som alltid ger en förtätad stämning, till en rytm och en melodi, där vi kan känna både vind, värme och att ett väderomslag är på väg. Han är sig själv, han ser andra konstnärer, men han vill inte vara någon annan. Han kan fånga blå ögonblick vid en strand eller ord som försvinner i regnet vid ett samtal på ett café; det kan han göra tack vara sitt klara seende, han är otroligt uppmärksam på små nyanser och svaga förändringar. En bild, som bara går att tycka om är en stor olja från 1987; Solgrinden, en vit grind mot en sommargrön gräsmatta och träd, där grönskan fortfarande är ofärdig och rik på färgskiftningar. Det vita och det gröna i variationer skapar en samsång, en poetisk dröm. Grinden blir som en ljuskägla, en budbärare till en annan verklighet och en livsöppnare till ett annat rum. Vi går in genom grinden tillsammans, vi byter ord som andetag, så stänger vi om oss. Men grinden finns kvar som en vit sommarfågel! Dessutom bilden är varsam utan överdrivna konturer och ilskna linjer; så arbetar en sann impressionist.

Torsten Erasmie lever nära människor och miljöer på Vik, men han rör sig med lätthet på andra platser i Bretagne, Toscana och New York, han arbetar med samma inlevelse och delvis samma färgspråk när han försöker fånga ett intryck, en spegling eller ett skimmer över hus och byggnader där, liksom gestik och kroppsspråk hos vanliga människor i naturliga miljöer. Inte sällan finns det en ensamhet i Torsten Erasmies bilder, inte ett vemod, utan en ensamhet att vila i tillsammans med en husgavel eller en man på en bänk, men i allt finns ljusets vandringar och växlingar. Jag tänker då och då på Gunnar Ekelöfs diktrader;

”Ensam i tysta natten trivs jag bäst
Ensam med vägguret, denna maskin för icke-tid.”

Dikten slutar så här;

"Din tid jag mäter är ingen, den som gavs dig är allt.
Din tid är Vatten, jag är ditt vattenur.”

I april 2014

Bo Bjelvehammar

 
« Tillbaka «